Dressyr

Dressyr av hundar har alltid varit intressant för mig. Man blir aldrig fullärd och varje hund är en ny individ och en ny utmaning. Jag försöker dock ha ett sunt tänkande i mitt dressyrarbete och här ska jag försöka beskriva hur jag gör när jag börjar med en blivande jaktkamrat
När valpen är i åldern 8-10 veckor börjar jag med inkallningen, ofta i anslutning till utfodring. Jag använder mig av en visselsignal som för mig är en grundsignal som ska följa hela hundens liv. Sedan fortsätter jag med enkla övningar som ”sitt stanna kvar”, men jag gör endast korta övningar. En valp kan inte behålla koncentrationen så länge och den blir snabbt trött.. Den lär sig väldigt snabbt men för att få ett bra resultat gäller det att vara konsekvent.

Det är viktigt att valpen/unghunden miljötränas, att den får uppleva olika saker såsom att åka bil, båt, hiss, bada (det kan med fördel göras med föraren och förstärker det positiva). Låt helt enkelt hunden följa med överallt där det är möjligt. Låt den också träffa andra, snälla, hundar av olika raser, likaså barn och andra människor. Men sen någonting viktigt, att vistas i skogen.

Vid 10 mån påbörjas lydnadsdressyren, den anpassas dock till hundens mentalitet,
Hundar mognar olika och är också egna individer med olika mentala egenskaper. Det som passade min gamla hund kanske inte passar denna. Från och med nu kräver jag ovillkorlig lydnad och innan lydnaden är befäst bör jag inte börja med jaktdressyren. De kommandon jag använder är NEJ,SITT, LIGG, HIT, STANNA, det räcker med det för mig

Jaktdressyren

Jag börjar med att låta unghunden söka på vilttomma marker. Där iakttar jag dess egenskaper.
Vill den söka ut? Har den naturlig reviering? Är den kontaktbenägen eller självständig?
Utifrån dessa egenskaper anpassar jag sedan dressyren, man måste börja någonstans.
Om unghunden söker ut självmant och stort är det som regel inget problem, men det gäller för mig som förare att inte släppa det för långt. En enkel visselsignal samt att man ändrar riktning när hunden har ögonkontakt brukar räcka.
Är det på motsatt sätt, att hunden inte vill söka ut, kan det bli mera jobb. Här gäller det att inte bli arg på hunden. Stötta den istället, det gör den trygg och den kommer att börja söka ut när självkänslan stärks.

Presentation inför vilt

Det här är den roligaste övningen. När jag första gången släpper lös unghunden på ett fältsök så brukar jag bara se vad den gör. Jag startar alltid i motvind, allt för att underlätta för hunden och jag vill gå på skymd fågel.
Har man tillgång på rapphöns så är det ett mycket bra hjälpmedel. Det sparar mycket tid, men det är under förutsättning att man har bra, flygdugliga fåglar.(se länk Tips)
Här tittar jag nu på hundens förmåga att använda vind, markera vittring, hundens förmåga att fatta stånd eller gå ner i fart. Fattar hunden stånd så får den mycket beröm men i lugn ton. Den behöver inte stå så länge förrän jag skickar den på avance. Den ska vara villig och går hunden efter så lägger jag inte någon större vikt vid det. Jag noterar bara hur hunden beter sig, hur lång och intensiv eftergången är, men den får alltid beröm för det ska vara roligt att leta efter fågel.
Utifrån detta lägger jag upp dressyren, förstärker förtjänsterna och dresserar till bristerna.

Eftersom jag är verksam i övre Norrlands inland så har vi ganska kort tid att träna våra hundar, snön kommer tidigt, vintern är lång och kall, sommaren kort men intensiv, sjöarna öppnas sent så vattnet är kallt, när hösten kommer så vill man jaga med sin kamrat, med andra ord träningen blir intensiv under den ljusa och myggrika sommaren. Men lägger man upp träningen rätt så får man en fin höst, jaktiden är lång men säsongen är kort men innehållsrik

Med det här vill jag visa hur jag tänker i min syn av träning.
När det gäller övrig dressyr som apportering, dirigering på land som på vatten, fritt sök så rekomenderar jag varmt Landinarnas träningtips. Ett mycket detaljrikt informativt kompendium.
Finns att hämta på kennel Landinarnas hemsida. www.landins-hund-katt.se

Rovdjursskärpa

Min syn på roviltsskärpa är förmågan att ställa ett rovvilt ex en räv eller en grävling, ofta då men skallmarkering, eller ren avlivning

Beroende på viltets storlek skall hunden anpassa sig i situationen

Skärpan (förmågan att bli arg) sitter ihop med andra mentala egenskaper, som Dådkraft (Hundens mod / nyfikenhet) Jaktkamplust
(Hundens lust och förmåga att förfölja och nedlägga ett byte)

Skärpan får dock inte vara för stor, det medför ofta skador om den går på för hårt på ex björn, vildsvin.

Det gäller även grythundar, för mycket skärpa medför skador för viltet och veterinärbesök för hunden, skärpan ska vara anpassad

En hund som apporterar en död räv anser jag inte har roviltsskärpa, den hämtar bara en tung apport, ex under spårträning på släpspår med räv, man kan inte se om hunden har roviltsskärpa på något som redan är dött

Däremot har den avlivat den efter ett eftersök under skarpa förhållanden så är det en annan sak

Rapportering

Rapportering är det optimala för den stående fågelhunden , särskilt vid skogsfågeljakt. Man kan säga att förare och hund har blivit ett team, bägge är beroende av varandra. Alla stående fågelhundar som har dom rätta genetiska och mentala egenskaperna och en uppmärksam förare, har förutsättningar att rapportera. En förare som är konsekvent och jagar mycket med sin hund bygger upp ett samarbete. Hunden litar då på sin förare, samt att föraren litar på sin hund. Rapporteringen kommer med tiden - oftast med den jaktliga erfarenheten och en vaken förare. Misstänker man att hunden rapporterar ska man följa upp det , i början blir det många falskalarm men så småningom så står hunden där, den rapporteringen förstärkte man bara genom att man följde upp.

Hur ser man att hunden rapporterar?

Ett sätt, är att hunden avlockas från ståndet dvs när hunden inte kommer tillbaka från sitt sök. Till det krävs det att hunden är LYDIG och är ståndfast . En erfaren förare har en inbyggd klocka , han/hon känner på sig när hunden har varit borta för länge. Hunden lockas då av med hjälp av en visselsignal, räkna aldrig med att hunden skall komma in direkt , den kan behöva tid till att smyga sig därifrån. När hunden väl kommer in , så är det upp till föraren att läsa av vad hunden vill, oftast visar den att den vill springa tillbaka dit den kom ifrån. I början springer hunden för snabbt tillbaka , vilket medför att man inte hinner med, man får bara en riktningsangivelse - sen är hunden borta. Har man då lydnad på hunden så kan man styra den med rösten - att den skall ta det lugnare. Det andra sättet är att hunden lämnar ståndet självmant och hämtar sin förare. Den påvisar med sitt kroppsspråk att den vill visa något, att den har någoting tex så stannar den upp när den ser sin förare och vänder sig om och står , eller så kommer hunden ända in till sin förare, rundar honom/henne och ställer sig 5-10 m framför denne där den kan stå eller börja avancera . En bra rapportering är när hunden kommer in till föraren , vänder sig om och står eller börjar avancera. Avancen ska vara anpassad ,i rask promenad takt och när hunden kommer fram till platsen skall den fatta stånd och invänta order. Beroende på hundens erfarenhet kan det sluta med en för tidig resning av fågeln pga av att när hunden lämnade platsen började fåglarna att löpa undan .

Kan man träna rapportering?

Det roligaste är när hunden börjar rapportera självmant utan större inverkan av sin förare , den hunden har börjat förstå att husse/matte måste vara med för att man ska få ut sin belöning. När hunden väl har börjat med rapportering kan man förstärka egenskapen. Den bästa platsen att träna på är på fjället där man har god uppsikt över hunden . När hunden står , -göm dig, -var tyst , -observera vad hunden gör , vill den vrida på huvudet för att se var du är? - om den gör det: vissla in den, om den inte gör det vissla in ändå . Om hunden inte kommer in eller stöter fågel så är den inte mogen för det ännu. Om hunden kommer in och visar att den har någonting , som förare måste du visa att du är intresserad , genom att berömma hunden , smyga med och gör det spännande. Belöningen är att få visa var fåglarna är eller att få apportera en fågel . Men man behöver inte vara på fjället för att träna , det går lika bra i köket hemma. Ex .När hunden skall få mat, gör i ordning maten, ställ undan den, (har hunden tendens till att stjäla -hundar lär sig snabbt sattyg- ställ matskålen så att den inte kan göra det ) Lämna rummet , observera vad hunden gör nu , kommer den för att hämta dig eller måste du locka på den? Oavsett vad hunden gör - när hunden kommer till dig , fråga den vad den vill, var intresserad, smyg med, och när hunden kommer in till köket och visar vad den vill ha, ställ ned matskålen och beröm! Maten blev belöningen, kunde lika gärna vara ripan som flög upp på fjället.. Men , ja det finns en negativ effekt av att förstärka egenskaperna för mycket , man kan få en "rapporterings-idiot" d.v.s en hund som i tid och otid ständigt skall hämta dig så fort den känner eller har fågel . Vid jakt på tjäder får det bara en negativ effekt . Jakten med stående fågelhund har ju även sin tjusning av att få leta reda på var hunden står. Lagom är bäst , en balans mellan förare och hund till respektive viltslag.

Text/Copyright: Didrik Skarin

Hur kunde man förr jaga framgångsrikt i skog

med stående fågelhund?

Vi har trätt in i ett nytt århundrade med våra hundar, och till hjälp har vi idag allehanda hjälpmedel. Allt för att vi ska lyckas med våra hundar och med jakten. Vi har bra vapen, bra ammunition, funktionella kläder och skodon. Men hur är det med vår jaktkamrat? Låt oss blicka tillbaka 30-40 år. Hur jagade man då med sina stående fågelhundar och vad krävde de av sina hundar?

När jag som ungdom med stort jaktintresse började följa med och jaga existerade vare sig tillbehör som pingla eller signaltäcke. Man krävde att hunden skulle jobba, vara följsam, den skulle stå för fågel, ha anpassad avance. Hade den ett stort sök krävde man att hunden skulle rapportera. Rapporteringarna skulle vara tydliga med en anpassad återgång. Hundar som inte uppfyllde de kriterierna, plockades bara bort. Det var den synen den generationens jägare hade på det hela. Hur var då dessa jakthundar? Jag vill nog säga mycket bra.

I början på 80- talet så började pinglan att användas. Man insåg att det var ett hjälpmedel, man kunde höra var hunden var, man behövde inte se var hunden var, man kunde höra. Fantastiskt.

Man kunde låta hunden gå längre ut. Sökte hunden stort – enkelt, man satte bara på en större pingla så att man kunde höra den.

Sen kom signaltäcket. Otroligt, nu kunde vi byta ut ett sinne mot ett annat – synen. Men varför inte en pingla som kombination till täcket? Nu har vi en optimal jaktmaskin, låt hunden gå stort, vi kan både se och höra den. Men det fanns ett problem, vilken färg skulle signaltäcket ha? Skulle det vara rött, vitt eller kanske blått? Idag tror jag att den dominerande färgen är röd.

Sen kom beepern, ett elektroniskt hjälpmedel som vi kan höra långt. Vi vet om hunden är i rörelse eller om den står, jag kan ställa in en uppsjö av signaler, allt efter tycke och smak.

Utbudet av beepers är idag ganska stort ute i handeln. Men hur har det blivit såhär, och vart är vi på väg med våra hundar? Vad är det för hundar vi vill ha i framtiden? Vi lever idag i ett stressat samhälle med krav på snabba resultat. Vi tar varje chans till genväg om vi hittar en sådan. Men det finns inte några genvägar till en väl fungerande jakthund, så är det bara.

Vi ska titta närmare på de här hjälpmedlen jag nämnt.

Pingla: Användbar, men som förare bör du ha bra hörsel. Du måste ha koll på hunden och vara någorlunda skärpt. Nackdelen upplever väl för hunden. Kan inte vara så bra att ha någonting runt öronen som pinglar oupphörligen. Dessutom finns viss risk för att hunden fastnar i halsbandet som pinglan är fäst vid.

Signaltäcke: Fyller sin funktion väl framför allt i tät skogsterräng. Val av färg är väl en fråga om tycke och smak. Som förare så ser du hunden lättare. Även här måste du vara någorlunda skärpt. Inte låta hunden söka ut längre än ögat och terrängen klarar av. Lättare att se var hunden har sökt av, mera samarbete och följsamhet krävs. Täcket har även en skyddande effekt vid risig och tät terräng. Täcket får inte vara för tätt, man bör ta av det under rast. Är det för tätt och fuktigt uppstår lätt hudeksem om det sitter på för länge.

Beeper. Ett tekniskt hjälpmedel där föraren i stort sett inte behöver göra någonting åt hunden.

Man behöver kolla upp att det finns batterier i beepern och batterier i reserv. Föraren bör ha bra hörsel, sen är det bara att gå och lyssna, beepern sköter resten.

Denna sak används ofta på hundar som går för stort, en hund som söker stort utan samarbete missar mark och fågel, men man hör när den står. Det finns viss risk att hunden fastnar i riset, konsekvenserna kan göra att det blir en minst sagt (ovälkommen) minnesvärd dag. Hundens hörsel påverkas genom de höga ton/erna som apparaten avger.

Sammanfattningsvis rekommenderar jag att man låter hjälpmedlen stanna vid signaltäcket.

Har vi för mycket tekniska hjälpmedel så finns risk att vi för våra raser bakåt, egenrådiga hundar som saknar naturlig följsamhet och vilja till samarbete. Vi förare blir blinda inför våra hundars brister och när batteriet är slut i beepern och pinglan har lossnat, då kan vi inte jaga mer och får gå hem. Men är det den jaktliga utvecklingen vi ska sträva efter? Det finns inga genvägar, så ta hand om din jaktkamrat, träna den så att ni blir ett team där ni jagar tillsammans. Det finns inget bättre än när din hund jagar för och med dig, blir borta, kommer in, tittar dig i ögonen som säger, ”-Följ mig, jag vet var dom är!”. Ni har den där osynliga tråden mellan er, ni är ett team. Avla på dessa hundar – de för våra raser framåt. Du kan med andra ord inte få en rapportör om du har en beeper, du får den hund du förtjänar.

För 40 år sedan jagade man över sina hundar utan hjälpmedel, och det kan även vi göra på 2000-talet. Det är vår skyldighet att förvalta det man byggt upp under decenniers lopp.

Text/Copyright: Didrik Skarin

Jag har länge tänkt på den unika skogfågelhunden.

kanske
Skogsstjärnan skulle kunna vara något.

Skogsprovet Skogsstjärnan

I samarbete med SVK Bottenviken instifta ett unikt jaktprov i skog;
ett delat skogsprov endast för elitklass med internationell status och med
CACIT-rättigheter enligt FCI:s regler.

Många norrlänningar kanske förknippar namnet Skogsstjärnan med något helt annat men i det här fallet handlar det om att utse den bästa skogshunden!

Syftet med provet ska vara att lyfta fram underlaget skog och premiera det unika i den genuina skogshunden.

I dag är det många andra prov som får mycket publicitet, tex. Skåneprovet, Elitprovet och Hubertus och olika cuper, nu är det dags att slå vakt om denna ”exotiska” provform och lyfta fram den! Finland har redan sin motsvarighet i Riistakoria.

Utförande: Provet ska om möjligt gå i Arvidsjaur eftersom där finns stora möjligheter att få tag på bra marker. Det ska helst arrangeras till Norrveckan och gärna tidigt på säsongen.
Bedömningen skall endast göras av domare med ”högre skoglig erfarenhet” och även skyttar och markledare skall ha god kännedom om jaktformen.
Svk:s regler skall gälla och provet ska vara indelat i tre möjligheter till att bli prov vinnare, Vinnare av Norrveckan , vinnare av norrveckan skog eller vinnare av skogsstjärnan, och med max 5 hundar i varje grupp.
1. Totala högsta poängen ger provets bästa hund, enligt SVK:s provregler.
2. För utmärkelsen Skogsstjärnan gäller att hunden skall ha lägst en 7:a på fält, samt att hunden skall ha uppvisat minst en godkänd rapportering. För högsta poäng gäller att rapporteringen/arna är väl avvägda och utförs i god kontakt med föraren.
Tjänstgörande domarna samråder för att sedan utse den hund som tilldelas utmärkelsen Skogsstjärnan.

Egen koefficient gällande rapportering för Skogsstjärnan: Koefficient 10 x betyg.
Vid lika poäng går yngre hund före äldre vid korandet av Skogsstjärnan.
Är det ingen hund som klarar kriterierna koras ingen stjärna det året

Hundvård, Veterinär

Länkar till Livmoderinflammation *NY*

1http://www.veterinaren.nu/artiklar/hund/reproduktionsapparaten/livmoderinflammation-hund/8

2http://www.slu.se/sv/universitetsdjursjukhuset/smadjurskliniken/rad-om-sjukdomar/livmoderinflammation/

3http://www.hundsport.se/redaktionellt/veterinaren_mapp/livmoderinflamation.html

Epi-Otic

Har man en hund som gillar att jaga gnagare under snön

Så kan det uppstå problem med öronen

Epi-Otic är en rengörande lösning med hög tolerans,

Utvecklad speciellt för att förebygga och behandla utvändig otit

hos hund och katt

receptfritt på apotek

Juvertumörer hos Hund

Dokka blev drabbad, fattade beslut om operation och dess följder

En information om sjukdomen och olika behandlingsalternativ

Allmänt om sjukdomen

Våra hundar kan i likhet med människor drabbas av juver/brösttumörer. Sjukdomen är dock ca tre gånger mer vanlig hos tikar i förhållande till kvinnor. När en tik har knölar i juvret kan det vara tumörer, inflammationer i juvret, infektioner, eller skendräktighet (dock oftast tumörer). Juvertumörer är den vanligaste tumörtypen hos okastrerade tikar men kan även i sällsynta fall uppträda hos hanhundar. Framförallt drabbas medelålders och äldre tikar. Man skiljer på godartade och elakartade tumörer. Drygt 50 % av juvertumörerna är godartade och sprider sig inte till andra delar av kroppen. De växer långsamt utom under löpperioderna då de på grund av påverkan från könshormonerna växer snabbare. Elakartade tumörer har en potential att sprida sig med uppkomst av dottersvulster i andra organ och vävnader som följd.

Diagnos

Dessa tumörer upptäcks ofta genom att man hittar en svullnad eller knöl på bukens undersida i juvervävnaden. Hundar har juvervävnad längs hela undersidan av buken fram till armbågarna. Vanligast är att de två bakersta juverdelarna drabbas. En hund med knölar bör alltid undersökas av veterinär för bedömning. Tiken får ofta tumörer i flera juverdelar samtidigt och dessa tumörer kan vara av olika typ. Detta gör det svårt att på ett enkelt sätt diagnosticera om tumören är elakartad innan en eventuell operation. Det enda säkra sättet att ställa en definitiv diagnos är via en mikroskopisk vävnadsundersökning av tumören efter operation (allra helst avlägsnande och insändande av hela tumören). Detta görs när en specialist undersöker vävnaden under mikroskop. En sådan undersökning ger också viktig information om huruvida man lyckats avlägsna all tumör vävnad eller inte. Detta prov kan ge säkrare upplysning om tumörtyp och vilken risk för återfall/spridning det finns efter operationen samt info om det är lönt att operera tiken igen och ta bort en större bit juvervävnad.

Behandling och prognos

Behandlingen är kirurgi dvs. avlägsnande av tumören. Den grundläggande behandlingsprincipen är att så mycket tumörvävnad som möjligt skall avlägsnas så snart som möjligt; men det kan finnas omständigheter som gör att man låter den sitta kvar. Veterinären diskuterar med djurägaren och beslutar om juvertumörerna ska opereras bort. Operation för juvertumör är en av de vanligaste operationer som görs på ett djursjukhus. När man har bestämt sig för operation gör man oftast först en röntgenundersökning av hundens lungor, för att utesluta synliga spridningar till lungorna. Orsaken är att tumörer ibland sprider sig i kroppen och då är lungorna en vanlig plats för spridning metastaser.

Om tumören har spridit sig är prognosen dålig och för dessa hundar rekommenderas oftast avlivning. Om tumören inte verkar ha spridit sig till andra delar av kroppen rekommenderas operation. Om man ska operera en gammal tik, tar veterinären ofta ett blodprov för att kolla att särskilt tikens lever och njurar klarar narkos. Även godartade tumörer bör tas bort eftersom de ibland kan omvandlas till elakartade tumörer. Ju tidigare tumören tas bort desto mindre är risken för spridning. Vid operationen tar man bort antingen bara tumören, den juverdel den sitter i, eller flera juverdelar beroende på lokalisering och om det finns flera tumörer. Tiken går oftast hem samma dag som hon har blivit opererat. Prognosen efter operation är individuellt mycket olika och beror på tumörens karaktär. Nyopererade kvinnor behandlas ofta efter operation med cellgifter eller strålning. Detta används idag mycket sällan vid behandling av juvertumörer hos hund.

Förebyggande åtgärder

Det finns inte mycket man kan göra för att undvika att hunden får juvertumörer. Den enda åtgärden som kan ha verkligt stor betydelse är en tidig kastrering. En tik som kastreras tidigt, helst före sitt första löp, får en dramatiskt minskad risk att drabbas av juvertumörer senare i livet. För att kastrering av tiken ska skydda mot juvertumörer är det viktigt att den utförs tidigt i livet, ju tidigare desto bättre. Tumören är beroende av könshormoner, som försvinner i och med kastrering. Om tiken kastreras före sitt första löp är risken i princip obefintlig. Risken för juvertumör ökar något om man ger hunden p-sprutor eller annan hormonell behandling. Varken dräktighet, skendräktighet eller kastrering sent i livet påverkar risken för juvertumörer

Genetisk forskning

Tumör i bröstvävnad är den vanligaste typen av tumörer hos tikar, liksom hos kvinnor. Eftersom hundar är genetiskt mer lika människor än de vanligen använda laboratoriemösssen är de mer relevanta modelldjur för grundforskning om bröstcancer. Juvertumörer hos hund är överrepresenterade hos vissa raser och vi misstänker därför en ärtlig bidragande orsak. Exempel på hundraser som drabbas oftare än andra inkluderar engelsk springer spaniel, boxer, schäfer och doberman. Korthårig collie är emellertid en hundras som sällan drabbas. Tumörsjukdomar är genetisk komplexa vilket innebär att flera gener ligger bakom sjukdomsutvecklingen i kombination med oftast okända miljöfaktorer. I ett internationellt samarbete försöker vi hitta de gener som orsakar dessa tumörer. Genom att jämföra arvsmassan hos sjuka och friska hundar hoppas vi hitta de gener som ökar risken för juvertumörer hos vissa hundraser. Med kunskapen om vilka genetiska komponenter som ligger bakom sjukdomen kan vi utveckla bättre diagnostiska metoder. Vi hoppas kunna utveckla ett gentest (DNA-test) som kan påvisa anlagsbärande individer (individer med ökad risk att utveckla juvertumörer). Detta skulle bidra till ett effektivare avelsarbete där sjukdomsfrekvensen på sikt kan minska hos de drabbade raserna. Projektet syftar till att öka kunskapen om juvertumörer, förbättra behandlingen och minska lidandet. Vi har förhoppningar om att också kunna bidra till förståelse av sjukdomen hos människa.

Just nu pågår flera genetiska forskningsprojekt rörande olika sjukdomar hos hundar av olika raser. På vår hemsida kan du läsa mer om våra pågående projekt. Vill Du och din Hund bidra till vår forskning så kontakta oss gärna. All forskning strävar efter att fortsätta förbättra vår kunskap och vård av patienter med tumörsjukdomar.

Har du några frågor om tumörsjukdomar hos hund eller katt i allmänhet så kontakta oss gärna!

Patricio Rivera, leg vet

Doktorand i Onkologi, Hund och Katt

Institutionen för Kliniska vetenskaper

Universitetsdjursjukhuset, SLU

Tel: 018-67 29 57

e-mail: Patricio.Rivera@kv.slu.se

www.c3o.se

www.hunddna.slu.se

Råd vid Huggormsbett

Huggormen kan vara farlig.....

Effekten av ett bett som satt i underläppen
svullnaden spreds till halsen

En bra behållare att förvara kortison i, kan fästas på nyckelring.

Hittade en intressant text från Svenska Veterinärförbundet
läs och begrunda

Rekommendationer vid telefonkontakt
Strikt vila
Efter ett ormbett rekommenderas fullständig vila, då muskulär aktivitet kan påskynda giftspridningen från bettstället. Hög gifthalt i blodet kan leda till systemisk påverkan med allvarliga följder om inte veterinärvård snabbt sätts in. Vid långsammare giftspridning har patienten bättre chans att nå veterinär innan allvarliga symtom uppträder. All manipulation av bettstället (bandage, kyla, sugande eller liknande) avråds.

Uppsöka veterinär utan dröjsmål
Direkt efter ett ormbett är det svårt att bedöma om giftöverföring skett och i vilken omfattning. Initialt opåverkade hundar kan visa tilltagande symtom under det första dygnet. Vid förgiftning är tidig behandling betydelsefull och därför rekommenderas djurägare att utan dröjsmål uppsöka veterinär för bedömning och behandling av den ormbitna hunden.

Kortison
Övertygande vetenskapliga bevis både för och emot kortison omedelbart efter ett ormbett saknas. Effekten av en anti-inflammatorisk dos är svårundersökt vid naturligt förekommande ormbett med många variabler som inverkar, varför beslutsunderlaget för ställningstagande för eller emot kortison i dagsläget är baserat på antaganden. Att rutinmässigt ge kortison vid akut misstanke om ormbett är inte aktuellt, men det finns några situationer där medicinen kan övervägas.

Lång resväg
Vid lång resväg (fjäll, skärgård) kan kortisonets eventuella hämning av effekterna av toxinutlösta kroppsegna farmakologiskt aktiva substanser som t ex histamin och bradykinin vara av betydelse då ingen annan behandling finns att tillgå under resan. Skadliga verkningar av inflammatoriskt påslag kan också möjligen påverkas. Kortison kan minska smärta och höja allmäntillståndet något – fördelen är en angenämare resa för patienten, nackdelen är att rörligheten kan öka.

Allergiska reaktioner vid tidigare tillfällen
Vid huggormsbett injiceras en komplex blandning av olika ämnen i patienten. Allergisk reaktion mot något av dessa ämnen är möjlig även om det sannolikt är ovanligt. En hund som vid tidigare situationer reagerat med anafylaxi kan möjligen ha högre risk att reagera även efter ett huggormsbett. Det är dock svårt att särskilja en sådan reaktion från en reaktion på giftet, som orsakar den nämnda frisläppningen av bland annat histamin.

Att observera
Om akutkortison föreskrivs bör följande aspekter beaktas:

- Behandlingen får inte fördröja veterinärbedömning.

- Patienten måste hållas i strikt vila.

- Använd endast anti-inflammatorisk dos.

- Både djurägaren och veterinär är införstådda med att kortison inte förväntas ha någon större effekt vid ormbett och patienten behöver snarast få annan viktig behandling.

- Djurägaren ges helst skriftlig information och instruktioner om förfarandet vid ett eventuellt ormbett.

Handläggning polikliniskt
För att bedöma om giftöverföring skett och i vilken omfattning rekommenderas blodprovstagning och analys av förslagsvis hematokrit, leukocyter, trombocyter, protein, albumin, ALAT och kreatinin. Vid tydliga tecken på förgiftning kan ytterligare analyser behövas.

Tecken på betydande giftöverföring kan vara initial hemokoncentration, följt av anemi i ett senare skede, leukocytos, trombocytopeni, hypoalbuminemi eller hypoproteinemi.

Om patienten är symtomfri och blodprovet utan anmärkning är strikt vila och noggrann observation ofta tillräcklig under det första dygnet. Symtomfrihet ännu åtta till tolv timmar efter ormbettet tyder på att ingen betydande förgiftning skett.

Vid tecken på förgiftning rekommenderas stationärvård för observation och burvila om möjligheten finns. Symtomatiska patienter ges lämpligen intravenöst dropp redan efter blodprovstagningen för att förebygga hypotension och eventuella njurskador. Vid allvarligare symtom kan intensiv behandling och motgift behövas snabbt.

Behandling stationärt
Vätsketerapi
Hypotension vid huggormsbett beror framför allt på att toxinskadade blodkärl läcker vätska till vävnaderna. Vätsketerapi vid huggormsbett följer allmänna riktlinjer för chockbehandling. Framför allt används kristalloider och vid behov kolloider, speciellt vid hypoproteinemi. Upprätthållande av god cirkulation och diures är avgörande för att förebygga akut njursvikt.

Blodprodukter
Huggormens gift har betydande hemolytisk och koagulationshämmande verkan. Vid allvarlig anemi, koagulationsrubbning eller blödning kan blodprodukter såsom plasma och erytrocytkoncentrat behövas. Observera att motgift har effekt mot koagulationsrubbningar även sent i förloppet.

Smärtlindring
Opioider (exempelvis Temgesic) används vid ormbett. NSAIDs är kontraindicerade då ormgiftet ofta orsakar hypotension och giftet i sig kan vara njurtoxiskt.

Antibiotika
Rutinmässig antibiotika vid ormbett behövs inte, då infektioner i allmänhet är ovanliga. Till patienter med kraftigt påverkat allmäntillstånd eller omfattande nekros kan profylaktisk antibiotika vara befogat.

Kortison hos veterinär
Kortison till en stabil patient, som får understödjande behandling och monitoreras noggrant, rekommenderas inte. Vid misstanke om kraftig förgiftning, där motgift kan komma att behövas, kan kortison eventuellt minska risken för anafylaktisk reaktion vid intravenös motgiftsbehandling. Kortison används dock inte rutinmässigt vid motgiftsbehandling, och vid livshotande förgiftning är det viktigare att snabbt ge motgift än att invänta eventuell kortisoneffekt.

En annan tänkbar indikation för kortison är svullnad i anslutning till andningsvägarna, men forskning visar att endast motgift minskar svullnaden effektivt, och motgift bör därför ses som den mest betydande behandlingen om livshotande svullnad uppstår. Om kortison används är det viktigt att varken djurägare eller veterinär invaggas i förhoppning om att kortison på ett avgörande sätt förbättrar prognosen för patienten eller minskar betydelsen av övrig effektiv behandling. Val av kortisonpreparat är knappast avgörande, men förslagsvis ges en beredning som kan administreras intravenöst för snabb effekt. Det finns ingen orsak att överskrida anti-inflammatorisk dosering eller ett medicineringstillfälle.

Antihistamin
Vetenskapliga bevis för att antihistamin har effekt vid ormbett saknas, men eftersom en av gifteffekterna är frisättning av kroppseget histamin kan antihistamin övervägas som en del av den symtomatiska behandlingen. En biverkning av antihistamin är mild sedering, vilket kan vara gynnsamt då patienten bör hållas i stillhet. Antihistamin spelar sannolikt inte någon stor roll i behandlingen jämfört med motgift och vätsketerapi.

Adrenalin
Indikationer för adrenalin till huggormsbitna människor är cirkulatorisk chock, bronkospasm och angioödem. Vid bronkospasm rekommenderas till hund låga doser adrenalin, som vid samtidig hypotension och anafylaxi helst ges intravenöst.

Behandling av hjärtarytmier och fortgående cirkulationssvikt
Vid rytmstörningar och cirkulationssvikt, som inte snabbt svarar på insatt behandling eller återkommer trots behandling, rekommenderas motgift. Om motgift inte finns att tillgå kan antiarytmisk medicinering ges enligt samma principer som vid andra sjukdomstillstånd och inotroper användas för att höja blodtrycket.

Specifik behandling med motgift
Motgift mot vår nordiska huggorm är väldokumenterad behandling till människa medan motsvarande studier på hund saknas.

Erfarenheten av motgift till hund har hittills varit god, men då behandlingen inte har utvärderats ordentligt vetenskapligt kan det vara skäl att koncentrera användningen till större djursjukhus med intensivvårdsavdelning. De stora vinsterna med motgift fås dock när motgiftet ges så tidigt att svåra symtom inte inträder – och då undviks även behovet av t ex blodprodukter. Enligt Christine Karlson-Stiber på giftinformationscentralen bör motgift ges snarast när man blivit rimligen övertygad att det rör sig om ett ormbett och patienten visar tecken på allmänpåverkan eller snabbt ökande svullnad. Motgift senare under förgiftningsskedet har sannolikt effekt men förbättringen är inte lika tydlig kliniskt. Motgiftsbehandling har hittills inte använts ofta till hund, men då användningen ökar kan det finnas skäl att områdesvis komma överens om lagerhållning av motgift för att möjliggöra tidig behandling och minska onödig förvaring av ampuller med relativt kort hållbarhet.

Avslutning
Länge rådde en allmän uppfattning om att huggormsbett på människa sällan ledde till allvarlig förgiftning. En trolig orsak till missuppfattningen är att ungefär en tredjedel av ormbetten är defensiva, så kallade torra bett utan giftöverföring. Symtomfrihet är att vänta om inget gift injicerats. Epidemiologiska studier på människa visar att betydande förgiftning inte alls är ovanlig vid bett med giftinjicering - huggormens gift är utan tvekan potent och ska inte underskattas varken på människa eller hund.

Då behandling av huggormsbett diskuteras, kommer ofta frågan om kortison omedelbart upp. Att ge (eller inte ge) kortison innebär sannolikt att ingenting ännu har gjorts för patienten. Det är hos människa tydligt visat att kortison inte kan bryta ett allvarligt förgiftningsförlopp och att den enda effektiva behandlingen är tillförsel av motgift. Även utan omfattande smådjursutrustning kan utmärkt första hjälp i form av vätska och smärtlindring ofta ges och en bedömning göras om patienten behöver remitteras vidare för ytterligare behandling och observation. I många fall är primärbehandling tillräcklig men vid misstanke om betydande giftöverföring finns specifikt motgift att tillgå.

SVF Tel: 08-545 558 20, Fax: 08-545 558 39, E-post: office@svf.se
Postadress: Box 12 709, 112 94 Stockholm. Besök: Kungsholms Hamnplan 7.

Diaréer hos hund

Pro-Kolin+ är ett medel mot diaréer, kan även användas för valpar

Rekommenderas vi kraftig magsjuka hos hund, receptfritt

Uppfödning av rapphöns samt träning

Har man möjlighet till att ha rapphöns så är det ett mycket bra sätt att träna sin hund.
Särskilt här uppe i norr, det är inga som helst problem för fåglarna.
Skriver lite om uppfödning, en rolig hobby som man kan ha nytta av.
Ska man ha höns så måste man ha en voljär, storleken beror på hur många fåglar man ska ha, men enkelt utryck så ju större voljär desto bättre fåglar får man, och fåglarna mår bra, har man för liten så uppstår det pickning, och man förlorar fåglar, en bra varningssignal
Det finns möjlighet att köpa färdiga höns från södra Sverige, 8-10 v gamla, ett alternativ till att inte kläcka fram själv.

Vad ska man tänka på.

Om man köper färdiga höns så är det inte bara att börja träna sin hund direkt på dom, det bli alltid en besvikelse då, man ska se till att man har sin voljär klar, fåglarna ska sitta i voljären i minst en vecka och bli trygga.

Foto Didrik Skarin

Därefter ska man in och få fart på dom, helt enkelt flygträna dom, man ska ha i åtanke att där dom kommer ifrån så har dom inte har haft den möjligheten, vecka två så kan man börja att släppa ut 2-4 st så att dom lär sig att springa hem, man ska se till att man har en uppsamlingsbur där man sätter en lockfågel

Foto Didrik Skarin

Uppsamlingsbur med ingång

Med den här metoden får man flygga fåglar som hittar hem snabbt och är bra att träna sin hund på, man kan INTE sätta ut otränade fåglar, det blir bara en motsatt effekt i tränin

Faror och risker.

När man håller på med levande vilt så är det annat vilt som dras till voljären ibland, och det är rovviltet och det händer.
Här är det främst räv och hök och det kan man värja sig mot, men det värsta man kan råka ut för är mink, enligt mina erfarenheter.
Den kan på en natt ha ihjäl 5-10 fåglar om den kommer in i voljären, därför är det viktigt att man har ett finmaskigt nät på en trådstorlek på 1 mm.
Under jakttid kan man använda Ihjälfällan (mink), en säker fälla,

Foto Didrik Skarin

Ihjälfällan

Får man hök på träningsmarkerna, så kommer den att finnas där så länge den vet att det finns fågel där, man kan fånga in den och flytta den, med hjälp av fälla, en modell är skånsk hökfälla, enligt lag får den EJ avlivas

Foto Didrik Skarin

Skånsk hökfälla

Men är man mycket på sina träningsmarker så håller sig rovviltet borta, men det finns alltid en risk

Att kläcka fram själv

Har man gott om tid och intresse så går det bra att kläcka fram själv, till det ska man ha en äggkläckningsmaskin, har gjort en själv som fungerar utan problem
Här är en ritning på en enkel modell, som fungerar som hobbyapparat (Länk till nedladdning av fil kommer snart)

Foto Didrik Skarin

Träningen

Nu kommer vi till själva träningen på de flygtränade fåglarna, jag brukar släppa ut dem en och en, de får flyga och sätta sig där de själv vill, på det sättet blir det mer jaktbetonat. Man bör inte sätta ut mer än max 5 st per gång, under träningspasset så börjar de att hitta varandra och det blir bara svårare att hitta dem då, enligt mina erfarenheter, sätter man ut fler är det risk att de bildar en egen grupp och flyger bort helt enkelt, och är svåra att få hem Är det en unghund så låter jag hunden jobba mot vinden, till att börja med, har man en erfaren hund, låt fantasin få råda, låt det likna så norrländsk jakt som möjligt.

Ja...Jag stannar här,,,,,,vill du veta mer så går det bra att kontakta mig, du är välkommen och träna på mina fåglar och få råd och tips. Men är du nöjd över du har läst här, så önskar jag dig och din hund lycka till.

Startsida